Jag har på senare tid knappt känt av någon söndagsångest. Men nu måste jag verkligen säga att den kommit tillbaka. Jag har ansett att det varit alldeles lugnt att gå till skolan på måndag morgon. Vi har haft det så extremt skönt. Inget att ha ångest över.
Men nu känner jag den förbannade ångesten. Det kliar i hela kroppen. Vill bara sjunka igenom jorden och inte komma upp förens om några veckor. Kan du hjälpa mig med det tro? skulle det gå att ordna skulle jag le resten av livet känns det som.
Förtillfället känns det som att jag inte kommer att gilla det som kommer ske de närmaste veckorna. Jag kanske har fel, jag kanske har rätt. Så känns det iaf. Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas åtminstone att den här vecka går fort. Jag hoppas att du känner likadant. jag hoppas, hoppas, hoppas.

Angående igår så blev väl kvällen sådär. Inte jätte kul men ändå inte fyskam. Jag gick hem lite tidigare än alla andra för att jag inte var på riktigt humör. Så jag knatade hem ensam i mörktet även fast jag egentligen inte skulle det. Men det gick ju bra hur som hellst.

Pågrund av denna ångesten så ska jag promenera och köpa mig en godispåse och kika förbi hemma hos Linnea för att hämta mina skor. Sedan ska jag ta mig en dusch och krypa långt under täcket och inte visa mig utomhus förens imorgon då jag måste det.

I need you now.